Orken försvann i samma takt som sommaren tynade bort. Så sitter jag här. Känner lessheten i varenda kroppsdel. Ingenting känns bra. Jag är sur och less. Och ja, inte vet jag. Jag hamnar i bakhåll och så får jag en klackspark i huvudet. Sen penetrerar det min hjärna om och om igen. Men jag har fortfarande inte vaknat till och insett vad som hänt. Det tragiska är att jag tampas med detta året in - året ut. Och jag väntar fortfarande på att något lyckas få mig att vakna till. Allt är en våldtäkt. Men det kanske är jag som frivilligt ligger och bräsar med benen?

/ Mikaela